I går beviljade jag ledighet för en elev, som ansökt om att få åka på utlandsvistelse i över två månader. Föräldrarna har ansvaret för undervisningen under utlandsvistelsen.
Har vi börjat tulla på skolplikten? Gör jag barnen en björntjänst när jag skriver på … men hur blir det om jag inte skriver på? Oftast kommer ansökan om ledighet så sent att reseplaneringen är gjord för länge se´n och biljetterna är redan köpta.
Ansökningarna har ökat under min tid som ordförande i Barn- och utbildningsnämnden, ledighet utöver 10 dagar per år beviljar jag på delegation från nämnden. Fler och fler familjer åker på utlandssemestrar och våra utlandsfödda elever åker för att hälsa på sina mor- och farföräldrar. Och visst ska de hålla kontakten med sina hemländer, det är inte de´.
Men varför åker de inte på loven? Det är dyrare då, säger någon. Då är det ju massor med folk överallt, säger en annan. Det finns alltid skäl för varför man valt en speciell tidpunkt. Men är det verkligen rätt att göra så här mot barnen? Om de nu inte når målen i ett ämne, vems är ansvaret då?
Jag är verkligen inte den som säger att man inte ska ut och resa … ”utan spaning, ingen aning!” myntades av en tidigare tjänsteman på kommunen. Men nästan varje nämndmöte, där ledighetsansökningarna kommer upp, funderar vi över om och hur eleverna påverkas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar