I går lyssnade jag på Lisbeth Pipping. Jaa, jag lyssnade från halv nio till kvart över två, med avbrott endast för näringsintag. Jag gjorde inte en enda anteckning, köpte inte boken ”Kärlek och stålull” men jag tog ett visitkort. Man får ont i hjärtat, blir skakig i benen och tvingas att torka tårar när man lyssnar och samtidigt ser hennes berättelse som på bio inuti huvudet. Många antecknade … men inte kan man väl sitta och skriva när man är på bio? Vad ja vet har ingen tänkt göra film av boken om de små flickornas uppväxt, men den kommer säkert när tiden är mogen.
Ni kanske inte känner igen Lisbeth Pippings namn, men ni vet vem hon är. Den lilla flickan, dotter till en utvecklingsstörd mamma, som växte upp till en stark och modig kvinna. En kvinna som har konfronterat både sina mobbare och socialen, som lät henne och hennes systrar leva i misär. Fast de visste hur barnen hade det! Fastän det fanns anmälningar och en mängd tecken, som visade att det inte stod rätt till.
Jag känner stor beundran och är tacksam för att hon finns, en härlig kvinna som prata om det svåra, berättar om sin och systrarnas uppväxt och kom med råd till alla som lyssna. Berättar om ”tecken”, lär oss hur vi ska fråga och framför allt visar oss vad vi ser!
För visst ser vi! Lisbeth Pipping, du har givit många modet att göra något. TACK!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar