En del barn är mer frågvisa än andra, än del har många ”varför det?” och en av mina funderingar är ”var hamnar dessa barn i vuxenlivet” … läser på ”Laxnerektorns blogg” att Marie-Louise fått frågan ”Hur gjorde Jesus när han skapade språken?”
Bra frågor fodrar bra svar!
Jag kände mej förflyttad till slutet på 60-talet och början på 70-talet, den period jag svarat på mest frågor i mitt liv. Vi påminner dottern ibland om hennes frågvishet, ”men så kan jag mycket också” är svaret!
Minns att jag ofta önskade att jag var professor i det mesta. För vad som en var den första frågan, hamnade vi alltid letandes svaren på följdfrågorna i någon uppslagsbok eller bland planeterna. Pratade med henne i går och fick en liten föreläsning om universum, som hon sen ett par år studerar.
Såklart hade vi inte alla svaren, hittade dem inte ens i böckerna … och, ve och fasa ”hittade antagligen på fakta ibland”… tänk om vi haft Internet då! Det var så, eller jag minns det så … att hon frågade nästan hela tiden och kanske minns jag att vi inte alltid svarade utan tyckte att ”nu räckte det”
Det medförde dåligt samvete och nya goda föresatser. Vid ett tillfälle skulle barnet och hennes pappa åka ensamma till Småland och han föresatte sig att ”han lugnt och sansat skulle svara på alla frågor”. Vid hemkomsten fick jag veta att det ”gått bra ända till Norrköping!” … sen hade han föreslagit henne att sova en stund!
Tänk vilket härligt medskick vi kan göra som föräldrar, innan barnen kan läsa och själva hittar ut på Internet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar